(E2) Reflektion från auskultationen, Johanna Ekelund

Bild från elevernas placering i klassrummet.

Jag har varit på en skola i en kommun med ca 10.000 invånare. Antalet elever på skolan var ca 700 och har årskurserna F-9. Jag har tidigare jobbat på den skolan och valde att gå in i en av tre klasser i årskurs ett, i det här fallet 1A. I den här klassen ansvarade en och samma lärare för alla lektioner, förutom idrott och musiklektionerna. De hade även en resurspersonal att tillgå under alla lektioner då behovet för det fanns i klassen.

Eftersom att jag tidigare arbetat med eleverna i 1A så var jag, innan, lite orolig över att eleverna skulle se mig som lärare när jag var där under auskultationen. Med det i tankarna så förklarade jag för barnen att jag inte skulle komma att ha samma roll som jag haft förut i klassrummet under de här tre dagarna, utan att jag skulle komma att sitta längst bak i klassrummet och anteckna hur ”vi” har det i klassrummet. Med det sagt så kom inte detta till att bli något problem, utan accepterades bra utav barnen.

Varje morgon började läraren med att ställa frågorna ”Vilket år har vi?”, ”Vilket datum är det idag?”, ”Vad heter månaden vi är i just nu?” och ”Vilken mat är det idag?”. Barnen fick då räcka upp handen, och svara om läraren gav dem ordet. I boken ”Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan” kallar man den typen av undervisning för kommunikativ kontext, vilket innebär att samtalet som sker mellan lärare och elever präglas av frågor och svar. Detta är ett begrepp inom den sociokulturella teorin. Sociokulturella företrädare menar att lärande sker genom att människan skapar nya aktivitetsformer i sociala sammanhang.

Särskilt vid ett tillfälle reagerade jag på när läraren gav ordet till en elev och eleven svarade fel på en av frågorna. Eleven blev då generad och man kunde tydligt se att det blev en obekväm situation för eleven. Här agerar läraren på så vis att den säger att det var en bra gissning och ger sedan en ledtråd för att eleven ska få ytterligare en chans att svara rätt, vilket eleven lyckas med på andra försöket. Läraren berömmer eleven och upprepar svaret så att de andra i klassen tydligt hör. Direkt kan man se att eleven som först tyckt att detta var en obekväm situation ändrade sig och ”växte” tack vare lärarens sätt att agera och framförallt berömma. I Säljö kan man läsa om hur detta kan kopplas till och jämföras med behaviorismen och Skinners studie om undervisningsteknologin där man fått svara på en fråga och därefter få en bekräftelse, i det här fallet fick eleven gå tillbaka och tänka på frågan och svara ännu en gång för att då svara rätt och kunna gå vidare. Det blev för mig en tydlig situation som kunde kopplas till just behaviorismen.

Hur hade ni som lärare gått tillväga för att höja eleven i en liknande situation för att förhindra att eleven skulle fortsätta känna detta som en obekväm situation?

Ute på rasterna kunde man tydligt se att snöbollskrig, madrassåkning och övrig snölek var genomgående aktiviteter, både bland killarna och tjejerna, eftersom att snön precis lagt sig på marken.

Jag personligen tyckte att det var intressant och kul att få komma ut i verksamheten och få se hur dessa begrepp kommer till verklighet.

/Johanna.